I arkivet / Lyrik


 

 

 


 

 

Det torra trädet savas.

Vi voro fjättrade i tidens mörker
och över oss låg rymden svart som sot
och vad vi djupast känt i gångna dagar:
ett torkat träd med död, förtvinad rot.

Då bröt en klarögd gryning genom töcknen
som ruvade kring årens mörka land,
då sjöng en fågel i det torra trädet
och späda plantor skälvde i vår hand.

Den döda roten savades i djupet
som våra drömmar väckas av en vår.
Se, morgonörtens vita stjärnor lysa
och källor sjunga där ett hjärta slår.


Emil Hagström

”Det torra trädet savas” 
(Carl Wibergs Bokhandes förlag 1937)