I arkivet / Lyrik


 

En enkelhetens visa.

tillägnad Abel,
den gode brodern och målaren i Klara.

 

 

 


 

 

De sköna, de gröna dalar
dem akte vår längtan stort.
Ljus himlen oss alla hugsvalar
vad än vi på jorden gjort.
Vad enkelhet vi förnimma,
en tanke skall rädas sin kos,
men aldrig så klart såg jag glimma
en lilja, ett ljus som därhos.

Den man ej leker de store,
stor är han väl för den skull.
Hur långt våra tankar fore,
de vände i grånad och mull.
Kom väder och spelande giga,
en gud i vart farande frö.
Men alar och aspar tiga
den dag då vi måste dö.

 

Vårt liv är jord och sånger
i färg och linje och spel.
En leker trasor och ånger,
en rosar sig sorgfri och hel.
Men vart vi vända vår gärning,
och vart vi tänka oss hän,
slår ödet sin gulnande tärning,
höst lövar av alla trän.

En lägda i gulnad faller,
en afton skymmer och dör.
Vem styr då allt och befaller,
vem finner vi utanför?
Vem ansar den tynande blomma,
vem rosar träda och teg?
I allt det blinda och tomma
vi hör någons flämtande steg.




Emil Hagström

”Spelmans blomster” 
(LT:s förlag 1947)