I arkivet / Lyrik


 

 

 


 

 

En sorgesam visa

då kärlekskrankheten kommer till en ung man

Nu brinna alla aspar som det rödaste blod.
Mitt hjärta, hvi sörjer du så illa?
Till sorg blev all min längtan, till svaghet allt mitt mod,
mina visors glada buller vare stilla.
Kom åter lilla sommarmö,
snart härjar frost, snart faller snö.
Då vilsna dina vägar
och kindens rosor dö.

Hon gick så gröna stigar, min fagra sommarmö.
Mitt hjärta, hvi mörkna mina dagar?
Hon var som solens strimma på den glittrande sjö
och som vindens lek i blommande hagar.
Kom åter ljusa äng och mo,
att gröna skott i höst må gro.
Ett under värt en visa,
men mindre värt att tro.

Men bladen falla neder på den vissnande jord
och vinden är så klagande i rösten.
Den är mig liksom ekot av min käras avskedsord,
det är mig som den allra sista hösten.
Kom åter lilla sommarmö,
snart härjar frost, snart faller snö.
Då vilsna dina vägar
och kindens rosor dö.



Emil Hagström

Den tanklöse spelmannen
(Albert Bonniers förlag, 1943)