I arkivet / Lyrik


 

Granen står grön i skogen

Långt ser man att ströva på berg och brant,
jag hankar med och kan ej stagnera.
I mina mörka stunder är jag slagen till slant,
i mina ljusa färdig att stoltsera.
Och stjärnor blänker
och månen går opp
beroligen, beroligen.
 - Granen står grön
i skogen.

Vad sorg som jag tänker – förinnerligen rart
den höga björken står i frost och slöja.
Och var min resa slutar är inte uppenbart,
men dag och fjät kan ingen fördröja.
Mot tysta, okända
trakter jag går
- Granen står grön
i skogen.
 

Ljus vill jag tända då natten står full
och liksom du jag önskar det bästa.
Nu fryser alla blomster i den mörka mull,
men under tjälen lever väl det mesta.
Så tag dina dagar
med bidan och ro
beroligen, beroligen.
 - Granen står grön
i skogen.


Emil Hagström

”Gröna kransar och röda band” 
(LT:s förlag 1951)