I arkivet / Lyrik


 
I fraktur


Skuggor mig nalkas, dagrandens sista
trådar förblekna i sot och brista.
Arbetsdagen var tung och bråd,
vilan en stilla, försonande nåd.


Allt jag gjort är så smått, o Herre.
Ville jag väl, blev det bara värre.
Ful och trasig ser du mig här:
jord av den multnande jord jag är.


Hjälper då klaga? Vårt liv förrinner,
sand i ett timglas, dess mening finner
din själ på dödens frusna teg,
där ingen hör dina bråda steg.


O Herre, i rödaste guld och rubiner,
där nådenes sol över helgonen skiner,
jag ber dig innan jag helt förgår,
om blott en blommande, jordisk vår.
 

 

Emil Hagström


”Gröna kransar och röda band”
(LT:s förlag 1951