I arkivet / Lyrik


 

 

 


 

 

Löcka

Löcka hon var en förvissnande ros,
mistana skulle jag snarligt.
Men allt vad en hör ska väl inte tros,
allt ont är väl inte så farligt.
Mjuka vilan och tuvans strå
finner jag nog en gång ändå
när kvällen bland granarna skymmer.

Löcka hon kom som ett västanvär,
med händer så milda och mjuka.
Hon tog mig i famn: Nu har du mej här!
Jag kommer att bota din sjuka!
Frömjöl och dun och fågelbo
vill jag de gulnade blad förtro
när kvällen bland granarna skymmer.




Emil Hagström

”Gökklocka” 
(LT:s förlag 1954)