I arkivet / Lyrik


 

 

 


 

 

Under vinterstjärnor

Jag minns min barndoms kvällar,
röda norrsken över bergen
och gnistrande kalla stjärnor
över skogarnas fattigkrans,
medan stugornas gula fönster
blinkade svagt och sömnigt
och bäcken sov under isen,
som aldrig en sommar fanns.

Jag minns min barndoms kvällar,
katekesens rabblande läxa,
den gamla, osande lampan
och frosten på fönstret vårt,
de frostiga ormbunksträden,
som skulle tina till våren
som skulle tina och glömmas
som allting bedrövat och svårt.

Jag minns min barndoms kvällar
vad snö det fanns på den tiden,
den lade sig runtom stugan,

som fattigmans vita fäll…
Men riven är stugan och slocknad
är elden som lyste och värmde,
bara stjärnorna är desamma,
de brinner varenda kväll.



Emil Hagström

Svensk typograftidning
nr 28 / 1956