I arkivet / Prosa


 

Sommarkväll
 

   En sommarkväll sitter jag i berget och ser ut över apelgårdarna, vikarna och Näset med Runöskolans tegeltak, som en röd fana i tallskogen.
   Skyarna brinner i engelskt rött där solen har gått ner i säck, ett säkert tecken på regn . Någon hund har jag inte, annars skulle jag höra efter om Bondepraktikan talar sanning, om hans mage mycket knurrade. Det ska den göra när det kommer ett stort regn. Där talas även om en bukot piga, som icke bedrager oss. Hon är feet eller itt barn hon bär. Så sant som det är sagt av den anonyme författaren.
   Nere i vassen småknärpar änderna. Där har väl också grönbenan sitt bo någonstans i ruggarna. Jag såg henne springa nere vid stranden härom dan, då jag var ner och fägnade ögona med årets fruktskörd. Vår värdinna, som har ett lyriskt hjärta för allt som växer, kallar apelgården för Edens lustgård. En oändligt lång grusgång går från berget ner till bryggan. Då aplarna blommar eller frukten mognar, kan man verkligen gå där och få en ening av paradis.
   Ett par svanar simmar borta vid Runö brygga, en motorbåt försvinner bakom trädkronorna vid Trälhavet. Den lämnar efter sig svallvågor, som från berget synes likt ett mönster i vattrat siden.
   Mina ögon gläds av vad de ser, mina öron vilar sig i stillheten efter stadsresan. För en kort stund är jag en del av enheten i allt detta. Jag är marken, mossan, stenarna, vatten och luft. En återklang av fädernas naturmystik, en levande, kämpande, gåtfull natur, hotande ändå älskad, skrämmande och outforskad.
   De vita fläckarna på vår vetandes karta har i våra dagar ersatts med ett landskap bortom det våra ögon kan se, våra öron höra, mikrokosmos värld. Och när kunskapen stigit har en ny skräck, nya troll, manats fram ur tingen. Från hisnande avgrunder stiger den kluvna atomkärnan, de sprängda livsgränsernas fantomer, dödsdimmornas, dödsaskans landskap, förstenat och dött som ett månlandskap. Och jag känner ett isande kallt vinddrag mitt i sommarvärmen på detta varma berg, som har magasinerat solvärme från dagens timmar. Läkedomens varma berg för en gammal reumatiker.
   Och om Pan skulle komma från buskkrattet nedanför berget och slå sig ner vid min sida, kände jag kanske inte igen honom. Han skulle sitta där och se frusen ut i sin bleka nakenhet, en hårlös Pan, med tidens ångest i de förgrämda dragen, med fallna städers brandsken i sina febriga ögon.
  Inte ens en liten svalört ska du finna den dagen, inte ens en lite spenslig harrsyreblomma, stackars Pan, nymfernas älskling, de orörda skogarnas brunst och lek, parning, avlande och död, på det livets ring må slutas, döden åter uppstå till segrande liv.
   I sädeskornets, i maskrosfröets, i tuvullens segrande liv. Men inte den dagen, inte dagen D, dagen som är kronan på den mänskliga utvecklingen, det tekniska framåtskrivande, som det så vackert heter, den dag vi yvs över. Förbannat vare det trädet i lustgården. Dess frukt bär giftig aska inom sitt skimrande skal.
   Bortom vida Atlanten står Frihetsgudinnan. I ena handen har hon en sprakande dödssvamp, med den andra skriver hon med aftonrodnadens förgyllda stickel på framsidans vägg av töcken och dimmor några ord, kejsardrömmens, storhetsdrömmens, mardrömmens fladdrande eldsord: Mene tekel.
   Fönstret står öppet, någon kopplar på radion. Ingen varg med en saxofon ylar djungelns jaktsång för skinnknuttens läderjacka och njurbälte, medan den utslagna pappersblomman med Max Factors rouge på kronbladen, ligger och skräpar i buskarna.

Hvitavall och bleka hull,
djupa dal och varma mull.
Små lampor tändas på Näset.

 

Emil Hagström

Barn, bohemer och talgoxar / En bergstomt i Roslagen 
(LT:s förlag 1955)