I arkivet / Prosa


 

      Bäcken under svalgröna alar, nynnande, sommarlat. Sländor, solstänk, det mörkgröna bottengräset vajar av och an med stilla andetag. På en mossig sten sitter mor. Virkningens stjärnor och blomrankor, ankartråden vindlar från sitt nystan i mors sköte. Mor har den blommiga slåttandhalsduken med knut under hakan. Hon sitter där på stenen, vankar i skillingtrycksland, på Hjalmars och Huldas blomsterklädda kulle, till Elins ensliga stuga vid höga Hunneberg, till havets ösliga strand med Idas vindblekta kors. Alonzo den tappre. Emogenia den sköna och en rosende en blomma att vissna rätt snart. Från koltår och barfotsår, genom nöden, den obeskrivbara fattigdomen, gav mors visor förglömdhet och färg åt tillvaron. Långa år på landsvägarna, hårt, ont, brutalt på alla vis. Hungervår och hungereros. Då kom en blyertsstump lekande glömska, liksom tröstesam och vilsen på samma gång. Så valhänta, hjälplösa ord. Men till hugnad. Narkissos speglade sig i bäcken. Han upplevde en fattigdom värre än svält och trasor, en hunger värre än svånga magens. Och aldrig blev något som man riktigt ville. Och aldrig det bästa. Men utan visorna, hur eländigt skulle mitt liv ha varit. Sorgebarn, kärleksbarn. Avlade i lek, gömda i svarta vaxduksboken, lytta syskon. Blyga och försagda, inte stort hållna heller. Som far sin. Kärleksbarn som han.

 

Emil Hagström

(Ur Tolv moderna poeter. FIB:s förlag 1953)