I arkivet / Prosa


 

Mitt paradis i Roslagen är väl inte så ljuvligt som den paradisiska atollen i Stilla havet. De små koralldjurens sköna balsameringsplats, stilla laguner med fjärilsfiskar, snäckor, sällsamma livsformer i djupen, allt detta fanns inte mer då den mikroskopiska silversländan släppt sitt ägg över havet. Och människorna blev fördrivna från lustgården, ändå drabbades de av svårartade sjukdomar och sårnader, ett historiskt drama värdigt broder Johannes på ön Patmos. Och aldrig har någon ängel svingat ett så bart huggande svärd som Abbadon, fördärvaren. Aldrig såg du hans demoniska drag tydligare än i denna solblixt, bråkdelen av en sekund. Det sista, det största uttrycket för människans självhävdelse till döds. Och fastän denne Abbadon inte mäktar skapa det minsta gröna löv, en enda ådra med livets saft från urkällan, kan han på bråkdelen av sekunden förinta miljoner livskartor, savens floder, bladens förtonande åkerland. Skeenden, livsöden, framtidstro, allt.

  ___


    Bortom vida Atlanten står Frihetsgudinnan. I ena handen håller hon en sprakande dödsvamp, med den andra skriver hon med aftonrodnadens förgyllda stickel på framtidens vägg av töcken och dimmor några ord, kejsardrömmens, storhetsdrömmens, mardrömmens fladdrande eldsord:

Mene tekel.

 

 


Emil Hagström

(Ur ”Röster för Freden”, Svenska Fredskommittén,1956)