I arkivet / Prosa


 

Trapporna

Ett dussin år, fyratusen dagar så där omkring. Matematik har aldrig varit min starka sida. Varken i skolåldern eller på äldre dar. Det är bra nog många steg i trappan. Eller trapporna. Det är först en från grinden, sedan en upp till tamburdörrn, slutligen en upp till mitt arbetsrum.
  Alla vardagar har jag nött trappan ned mot grinden. Ibland för att gå till station och resa till stan, ibland för att handla. På söndagarna, då affären inte varit öppen, har jag suttit vid skrivmaskinen eller vilat på sängen. Men då Ester ropat till frukost eller middag, har jag traskat nedför trappan och sedan upp igen.
  Det är oräkneliga steg. Tolv år, tolv gånger trehundrasextifem. Fot för fot, nedåt och uppåt. Matematik blir det inte ändå, men en tanke på människans hädanfärd. Alla trapporna. Och slut på att nöta trappor. Två enkla ting. Och där emellan.
  En gång i världen nötte jag trappor för att sälja synålar, knappnålar, säkerhetsnålar, kängsnören och andra nyttiga ting. Men det var inte mina trappor. De här är inte heller mina, men jag hyr dem. I tolv år har jag skickat hyran varje kvartal. Så har jag ännu ett kvartal haft äganderätten till villan och tomten. Och trapporna. Haft rätt att trampa och nöta sten och trä.
  Nu är trappan nere vid grinden tämligen dålig. Ett steg håller på att ramla sönder. Jag duger inte till att reparera det. Jag har aldrig lärt mig gjuta cement. Det är förresten mycket annat jag inte lärt mig.
  Om jag försöker tvätta ur en vit skjorta blir den grå. Om jag försöker vaska av ett golv, blir det grått. Och alltsammans beror på de hemlösa åren, inbillar jag mig. Då andra ungdomar gick i hantverksskolor och högskolor eller på andra sätt lärde sig praktiska ting, som man behöver för samvaro, då lärde jag att knacka dörr och nöta trappor.
  Ibland på luffarkvartarna tvättade man ur löskragen och klistrade sedan fast den på kakelugnen för att torka. Men inte var det tvätt. Och visst snörpte jag ihop hålet på mitt byxknä, då det varje kväll var trasigt. Men inte var det sömnad. Några alltför korta påhugg med diversearbeten var vad jag sysslade med den tiden. Och trapporna.
  Och då jag nu sitter vid skrivmaskinen och om en stund ska gå ner till Snabbköpet och handla mjölk och bröd och pilsner och annat matnyttigt, då ser jag alla trapporna, alla dessa trappsteg som en del av mitt liv. Trädet har sina årsringar, jag mina trappor. Och allra sist blir man buren med fötterna före utför en trappa som intet slut haver.
  Jag skulle för länge sedan ha sagt till värden om det trasiga trappsteget. Om han inte varit bortrest. Jag såg honom en vår för längesedan gå omkring och se till sina fruktträd. Snön var djup och spåren fanns kvar länge. Han svarar inte på mina telefonpåringningar.
  Men spireahäcken vid sidan om trappan blommar åter, humlor och bin till behag. Och jag har lätt för att glömma.

 

Emil Hagström

 

(Ur Historier från vägarna, LT:s 1962)